Jag har länge varit ett fan av William Gibson, mannen som myntade uttrycket "cyberspace". Ett av mina favoritdatorspel på 80-talet var Neuromancer, baserat på hans bok med samma namn.
Gibson har alltid tagit science-fiction till nya gränser men med sin nionde bok Spook Country ger han oss en spännande thriller i ett framtida 2006. Japp, den utspelar sig ett par år tillbaka i tiden men Gibson lyfter fram vårt förflutna till något futuristiskt och underligt och visar oss vilken värld vi lever i.
Hollis Henry är en fd. popartist, numera frilansande journalist, på ett uppdrag av tidskriften Node. En tidning som inte ens finns mer än som en idé hos mediemogulen Hubertus Bigend som även fanns med i Gibsons förra bok, Pattern Recognition.
Hon ska undersöka konstfenomenet "locative art", lokaliserad konst som innebär att man endast med VR-glasögon kan se de digitala konstverk som konstnären placerat på den plats man befinner sig. Man kan alltså stå mitt i ett konstverk, t.ex. en skildring av River Phoenix död, utan att veta om det förrän man har sina VR-glasögon på sig. Hennes berättelse ger oss en inblick i kändisskap och konst.
Hennes sökande tar henne till Bobby Chombo, ett tekniskt geni som ligger bakom tekniken för de flesta konstverken. Han har även utvecklat topphemliga GPS-applikationer åt försvaret och är nyckeln i den bakomliggande gåtan.
Tito är en kubansk-kinesisk man, tränad av KGB i den ryska krigskonsten Systema som Gibson i fascinerande actionsekvenser beskriver som att Tito har specialiserade gudar som bevakar och hjälper honom.
Milgrim, en knarkare som används som rysk översättare av en federal agent, ger i sin drogpåverkade hjärna en beskrivning av Gibsons värld som virtuell, att vår fysiska värld i själva verket redan är digitaliserad, cyberspace.
Detta ger en dyster bild av en post-9/11-värld, fylld av spioner, tortyr, korruption, m.m. Det är en politisk thriller men även en satir på marknadsföring, musik och nördighet. Man rycks med när man läser den. Jag hade en gnagande känsla först att "handlar den inte om nåt?" och jag fick för mig att den nästan var lite alldaglig och tråkig. Men helt plötsligt upptäckte jag att jag hade dragits in och inte kunde sluta läsa. Boken är fylld av små detaljer och Gibsons fantastiska berättarteknik gör att man flyter in i berättelsen, inte bara läser den.