Som ni kanske förstått så är jag lite av en whiskyfantast, eller glad amatör kanske är mer passande.
Whisky för mig handlar inte om att dofta och smaka, plocka ut allt man känner och sätta poäng. Whiskyn är en del av en helhet och den whisky som smakar bäst är inte alltid den "bästa", utan smakade bäst för att den passade tillfället perfekt.
Mitt bästa whiskyminne utspelar sig sommaren 2003 i Port Charlotte på ön Islay i Skottland. Jag och min dåvarande sambo hade bilat runt hela Skottland i en vecka. Vi åkte färja från Göteborg till Newcastle och därifrån bilade vi till Glasgow, Edinburgh, Aberdeen, ner genom Speyside, Cambeltown och slutligen till Islay.
Första kvällen satt vi i hotellbaren och drack och pratade med lokalbefolkningen och några skottar som varit i Port Charlotte varje sommar sedan de var barn. Plötsligt öppnas dörren och en blond kille i kavaj rusar in och ser sig omkring. När han ser oss vid baren kommer han snabbt fram och frågar om vi är svenskar. Kalle från Göteborg hade nämligen suttit i en annan hotellbar längre ned och hörde att det satt svenskar på vårt hotell. Det var en trevlig kväll av honom fick vi tipset att besöka destilleriet Bruichladdich som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om Octomore.
Dagen efter gick vi vår rundtur på Bruichladdich och på kvällen hade vi bokat bord på en restaurang i Port Charlotte. Min sambo blev tyvärr magsjuk så det slutade med att jag gick dit själv och åt. När jag kom in mötte jag Kalle som precis hade ätit. Han slog sig ned och tog en öl och gjorde mig sällskap. Eftersom min sambo låg på hotellrummet så beslutade jag och Kalle att vi skulle ta en barrunda. Sagt och gjort, det blev en av hotellbarerna och några fina provsmakningar. Då fick Kalle den briljanta idéen att vi istället skulle ta en flaska Laphroaig som han hade i bilen och sätta oss på piren. Det var något han funderat på länge.
Vi hämtade hans Laphroaig (1 liter) och en påse mörk choklad från Isle of Jura från hans bil och ett par Glencairnglas från min bil och gick ned till piren. Det var redan en massa folk längst ut på piren så vi satte oss på några stenblock vid sidan om istället. Anledningen till folksamlingen var det blixtoväder som utspelade sig över Bowmore på andra sidan viken. Vi hällde upp ett par stadiga drams, skålade, drack, åt choklad och betraktade detta fantastiska skådespel som naturen bjöd oss på. Blixtarna kom i ett och lyste upp viken och Bowmore, vågorna svallade, det blåste litegrann men vi frös inte. Den rökiga Laphroaigen värmde ända in i själen och passade tillfället perfekt.
När det började regna gick vi in på vandrarhemmet där Kalle bodde och satte oss i allrummet och fortsatte dricka. Vid bordet bredvid satt en tysk familj och åt kvällsmackor. När regnet dragit förbi gick vi återigen ut på piren och satt där och avslutade flaskan (ingen briljant idé) och dinglade med benen.
Laphroaig är inte min favoritwhisky men som en del av helheten den kvällen var det den ultimata whiskyn.
