Igår var det alltså hårdrockskonsert på Hovet. Whitesnake intog Stockholm med den 57-årige David Coverdale i täten.
Först vill jag tillägga att jag aldrig varit hårdrockare. Klart att det var en period på 80-talet när man lyssnade på lite AC/DC, Judas Priest, Iron Maiden, Kiss m.m. men det var aldrig riktigt min grej.
Med det ur vägen så vill jag bara säga att på konsert så är hårdrock kanon, även om jag inte har varit på så många. Jag är därför kanske rätt lätt imponerad.
I år firar Whitesnake 30 år och även om Coverdales röst börjar tappa stinget på de höga tonerna så har gubben tillräckligt med fart i sig för att äga scenen. Han rör sig över hela scenen, runkar med mickstativet, tar sig i skrevet, har ögonkontakt med publiken och släpper loss. Rösten har som sagt åldrats men med stöd av resten av bandet som är otroligt duktiga musiker så lyfter taket på Hovet. Det var lite glest med folk på golvet men vissa stunder sjunger publiken nästan hela låtar och stämningen var på topp.
Bäst var "Still of the Night", "Here I Go Again" och "Aint gonna cry no more".
Det finns dock vissa saker med hårdrockskonserter som irriterar.
Först det obligatoriska gitarronanerandet som i det här fallet blev alldeles för långt. De två gitarristerna,
Doug Aldritch (ser ut som David Spade) och Reb Beach (ser ut som en homosexuell seriemördare), duellerade tillräckligt länge för att man skulle hunnit gå ut till baren och dragit ett par bärs. Efter en stund så kunde jag inte sluta tänka att "Om de har humor avslutar de med några takter från Duelling Banjos" och hoppades hoppades hoppades på det eller nåt liknanden. Men tji fick jag, man kan inte skojsa till det så.
Det andra irritationsmomentet är ljudvolymen. Det var 3 snäpp för högt på lilla Hovet och ljudkvaliteten var tyvärr inte heller lysande vilket gjorde att särskilt under gitarrsolona så gnisslade det i öronen.
Men överlag så var det en riktigt bra kväll. Jag gick därifrån med skakiga ben och adrenalinet sprudlande.