De senaste dagarna har jag känt mig trött i kroppen och lite febrig. Så jag har hållit mig inomhus och tryckt i mig vitaminer, vitlök, ett par Ipren och tagit det lugnt för att inte bli ordentligt sjuk. Har planerat att åka skidor hela lördagen och just nu känns det faktiskt som att jag klarar mig.
Det finns ju en myt som säger att whisky är bra mot förkylning och annat, huruvida det är medicinskt bevisat vet jag inte. Min mamma säger alltid att whisky måste vara bra för det är så äckligt att inte ens baciller kan tycka om det.
För min del så kanske ni förstått att jag tycker att whisky är allt annat än äckligt och kopplar därför av såhär på fredagskvällen med ett par drams.
På senare tid så har jag blivit väldigt förtjust i sherrylagrad whisky. Mina favoriter har dock alltid varit de rökiga Islay-sorterna. Efter lite tips så har jag provat att hälla i några droppar rökig whisky i den sherrylagrade med lyckat resultat. Så ikväll beslutade jag mig för att labba lite igen.
I glasen har jag därför två olika blandningar.
En stadig dram Aberlour A'bunadh #14, som är riktig sherryporr, har fått gifta sig med en skvätt rökig Ardbeg 10. Här snackar vi smakexplosioner.
I det andra glaset har jag hällt upp en Macallan Travel Series Fifties. Det är ett försök att återskapa hur Macallan smakade på 50-talet. Då var andra världskriget slut och det gick återigen att få tag på spanska sherryfat. Resultatet är återigen, japp, sherryporr. Min Macallan har fått sällskap av en skvätt Octomore Futures. Den har jag nämnt tidigare och är alltså världens just nu rökigaste whisky. I och för sig så stämmer det inte helt längre eftersom Bruichladdich även släppt en begränsad upplaga av en Octomore som är rökigare än Futures. Men men, rökigt är det!
Överlag ett mycket lyckat litet kemiexperiment och nu ska jag luta mig tillbaka, smutta på min whisky och skrämma bort de sista bacillerna så jag är laddad för årets första slalomåk.
Fridens liljor på er!